Att bli lämnad ensam kvar bland isflaken, vars sylvassa kanter trasar sönder armar och ben.
Att se sig själv i spegeln minus fem kilo senare.
Att inse att det är dags att resa sig upp igen, dags att gå vidare.

Det gör så jävla ont, det går inte ens att beskriva med ord.
Jag VET att det går över. Jag VET att jag hittar någon annan, någon bättre.
Men vägen dit känns stundtals för brant och jobbig för att jag ska mäkta med.

Min normala reaktion hade varit att köpa en platta öl, tusen paket cigg och sen rebounda med varje jävla het dude jag stöter på.
Det känns inte som rätt sak att göra längre. Inte sugen alls på det faktiskt.

Just nu håller jag stadigt i kanterna på isflaken, försöker med all min kraft att hålla åtminstone huvudet ovanför den svarta vattenytan.