det allra allra värsta med borderlinediagnosen är
berg och dalbanan
från sekund till minut till timme till dag
det ändras hela tiden
och ena dan frågar jag mig själv
hur högt jag vill flyga
och flyger högre
för att nästa dag falla platt mot stenhård asfalt
jag bokar in något nästa vecka
för att den här veckan är så jälla najs
och sen tio minuter innan den gången nästa vecka
måste jag ställa in för att det blir mörkt
jag vet aldrig när jag flyger när jag ska landa
och tvärtom vet jag aldrig när jag lyfter igen
när jag ligger mot marken
medicinen skär bort topparna,
men långt ifrån allt