En sjukt jävla pissjobbig dag.
Clearly; det gick inte som planerat och vi har mest skrikit på varandra hela dagen lång.
Jag har bestämt mig för att jag har fått nog nu. Har förnedrat mig tillräckligt.
Tagit för mycket skit.
Och dagen imorgon kommer att bli jobbig, och han har visat vart han står.
Han flyr, han har alltid gjort det och kommer förmodligen alltid att göra det.
Stackars sate.

Jag försöker behålla lugnet, försöker att inte släppa fram det galna och tårarna som hör till. Han är ju inte ens värd mina tårar, det har han visat nu.
Jag önskar bara att jag kunde börja fungera igen. Börja äta, känna hunger.
Jag har inte varit hungrig på en och en halv vecka nu. Nada.
Och sömnen... jag kan inte somna. Fine att när jag väl sover, så bråkar det förflutna och mardrömmarna med mig. Men då sover jag i alla fall. Nu kan jag inte ens komma dit, till sömnen.

Jag mår konstant illa.
Jag hatar den här tomheten. Jag hatar hopplösheten.
För jag menar, det är ju inte hopplöst. Det kommer att gå över, jag är fullkomligt totalt medveten om det. Jag är inte dum.
Jag vill gå emot hopplösheten, men det går liksom inte.