Så jävla rastlös och totalt förvirrad.
Ibland känns det så jävla nice. Eller ah, det känns bra i alla fall.
Jag lever och han finns inte kvar. Han är glömd.
Och ibland så stannar jag upp och kan inte låta bli att undra hur det skulle vara om han trodde på mig.
Och så undrar jag hur mycket jag betydde egentligen? För vem fan kan lämna en annan människa på det här sättet?