känns på något sätt som att alla lovar,
guld och gröna skogar,
för att sedan svika.
folk ringer inte,
hör inte av sig överhuvudtaget faktiskt.
kanske är det dags att börja se över
vänskapskretsen
som typ inte finns.

konstigt nog så frågar dina vänner
hur jag mår,
hur fan kommer det sig?
vart sitter lojaliteten?
jag lovar att om dom fick chansen
skulle dom inte tveka en sekund på
att sätta på mig.
det är så jävla äckligt.
jag lider med dig, trots allt.
se dig om axeln en extra gång,
för dom sätter sig bredvid mig på
tåget och försöker som fan.
det ironiska är att du lämnade mig
för att du inte litade.
men jag svär, i det här fallet är det
mig
du kan lita på,
jag skulle aldrig göra så mot dig.
men tydligen skulle dina "vänner"
inte tveka en sekund.